Du kanske är död i morgon, ska du då hindra dig själv från att njuta extra i dag? Den du har känslor för kanske inte finns här i morgon, ska du på grund av det stoppa dig från att känna något för den i dag? Din känslor för den är kanske inte besvarade, ska du på grund av det förneka din kärlek?
Allt du äger och alla du känner kommer du att förlora. Och de dig. Men tills dess, varför inte njuta fullt ut? Du lever än. Din puls slår än. Njut. Försök.
Om du låter bli att göra det som berikar din själ, vad är det för liv du då lever? Du, en levande varelse med så många sinnen, en levande varelse med förmågan att känna, skapa, smaka, dofta, begrunda, njuta, dansa, sjunga, måla, skriva, älska, sakna, längta, skratta, fnittra, drömma, fantisera och mer, mycket mer, och du låter bli det mesta. Varför? Vad är du rädd för? Vad väntar du på? Rätt tillfälle? Det tillfället var i går, förra veckan, förra året. Och i morgon kommer i dag att ha varit rätt tillfälle. Övermorgon kommer i morgon att ha varit rätt tillfälle. Och en tråkig dag är det verkligen för sent. Så hur många fler dagar i ditt liv, hur många fler tillfällen, tänker du gå miste om?
Personligen vägrar jag bli gammal och grå och då, innan min själ lämnar kroppen för allra sista gången, upptäcka att jag kunde ha levt lite djupare, lite vackrare, lite friare, lite själsligare, lite vildare. Upptäcka att jag levde i en egentillverkad bur som aldrig berikade mig eller någon annan därför att jag i den aldrig blommade ut, aldrig levde fullt ut. Upptäcka att allt jag gjorde i den buren var att förneka mig livslust och glädje. Förneka mig personlig utveckling. Än värre, upptäcka att jag i den buren begränsade alla andra som ville leva med mig. Kanske på grund av rädsla, kanske på grund av otrygghet, kanske på grund av att jag nöjde mig trots att det utanför buren fanns så mycket att lära, så mycket mer att njuta av, se, känna, smaka, förstå, utforska och vara nyfiken på.
Men tills dess, varför inte njuta fullt ut? Du lever än. Din puls slår än. Njut. Försök.
På grund av min vägran och tack vare hur mycket jag älskar att leva, hur mycket jag älskar och uppskattar livet, så upptäcker jag ständigt nya saker både i och utanför mig själv. Jag lär mig att tycka om nya smaker, jag får nya perspektiv och insikter. Jag doftar på blommor oftare, jag gläds oftare åt det lilla, jag njuter mer av mitt eget sällskap, jag njuter mer av andras sällskap om det så är en liten fluga, ett träd, en rovfågel högt ovanför eller några som sitter vid bordet bredvid och konverserar på ett främmande språk. Jag tar mig längre tid att smaka av varje tugga, jag tar mig tid att reflektera över vackra stycken eller citat, jag låter inte världens problem bli mina problem och jag accepterar livets alla nyanser med en större dos ödmjukhet och nyfikenhet. Och mer, mycket mer.
Jag välkomnar allt som får mig att växa och därför välkomnar jag även utmaningar. Jag välkomnar känslor som skakar om min värld. Jag välkomnar kärlek hur den än kommer. Jag välkomnar utveckling. Jag välkomnar längtan och sorg. Jag välkomnar tvivel. Jag välkomnar de gråa dagarna så att jag sen kan njuta extra mycket av de ljusa. Och om någon eller något vackert fångar mig i en sekund, en gång eller varje dag resten av mitt liv, om det så sker i närhet eller på distans, kvittar. Jag lever, so bring it on!
Vackra du, kliv ut ur din bur och slå ut dina vingar.
Daniel Mendoza
Tips: Vill du en djupare förståelse och påminnelse om detta jag skriver om så vill jag tipsa dig om min trilogi. Det är romaner men i dem finns detta budskap med genom alla tre böcker! Klicka HÄR! Ds
